tibonnanj

Det känns som att Tusse fortfarande är kvar. Varje kväll lyssnar jag på inspelningen jag gjorde av hans kurrande. ibland får jag bilder i huvudet av vad han gör och var han är. En gång stod han och nosade på mitt huvud när jag låg i sängen och en annan strosade han runt i Djupvik och kollade på fjärilar. Han ligger ofta i i gräset och njuter av de första varma stålarna från vårsolen.

 

Just nu känner jag inte av honom.

 

Kanske kommer det sjunka in att jag aldrig mer kommer få träffa honom, när det inte längre finns några vita pälsstrån kvar i mina kläder.

 

Lyckan och glädjen som han gav mig kommer aldrig lämna mitt hjärta.