tibonnanj

Hade jag haft ork så hade jag målat eller iaf skissat upp en egen bild av mitt liv just nu.

Det skulle vara en bild av en flicka som sitter i samma ställning som flickan i inlägget under, hon skulle ha händerna på huvudet och ansiktet böjt mot knäna. Det skulle vara ljust runt henne men skuggor av långa klor skulle sträcka sig runt henne och täcka hela resten av pappret.

 

Jag vet inte hur det blir men för att få antideppresiv medicin i mitt tillstånd så måste jag vara under uppsyn i 2-3 dygn. Jag va på psykiatrin i dag, åkte in akut. Jag trodde ett tag att de inte skulle släppa mig därifrån, att jag skulle bli tvångs inlagd. Jag får panik av bara tanken. Skräcken jag kände när idiot läkaren inte ville att jag skulle lämna avdelningen va precis samma skräck som jag kände när jag va 8år. Jag hatar vuxen psykiatrin i Örebro, jag betalar hellre 30,000 för behandling på en privat kursgård än att få gratis vård på det där jävla psykhemmet.

 

När vi kom hem åt jag en varm måltid till lunch i ren panik, chock och protest. Protest mot att va ätstörd och i psykisk obalans. Chock och panik för upplevelsen på psykiatrin, känslan och upplevelsen av att jag va instäng/inlåst i en lokal med psykiskt störda människor som ville slita av mig kläderna, förstöra, förnedra och utnyttja mig, människor som njuter av av andra människors smärta, som vill droga ner mig och förstöra mig om och om igen. jag vill aldrig dit igen, ändå måste vi dit i morgon för en ny utvärdering för om jag ska läggas in eller inte. Säger dom att jag ska tvångsinläggas eller om de övertalar mamma eller någon annan att jag måste läggas in för mitt eget bästa så kommer jag få panik. Då måste ni rädda mig. Lova det. Vem det än är som läser detta. Mamma, pappa, erik, anna, vem som helst. USÖ, R-huset, vuxenpsykiarin och akutpsykiatrin.

 

Ångesten skriker i kroppen, jag har aldrig varit så extremt paranoid men nu känns det som läkaren och annan personal står utanför dörren och bara väntar på att jag ska gå ut själv så de kan föra bort mig och låsa in mig. Jag är orolig och rädd för i morgon när vi ska tillbaka.

 

Om jag mot alla odds och alla skräck skulle bli inlaggd så önskar jag av hela mitt hjärta att jag får ha med datorn så jag kan blogga och berätta om vad jag upplever. och skirva med någon på fb.

 

Jag älskar er alla

// Cecilia