tibonnanj

I går kväll var första gången sen det tog helt slut, som jag grät ordentligt. Jag kom på massa saker som jag skulle skriva i bloggen men jag kommer inte ihåg en enda sak just nu.
Det känns inte som att det här är något att prata om egentligen. Ett brustet hjärta har ju alla haft någon gång och jag har inte hört om någon som gått till psykolog eller fått någon annan hjälp med det.

Förr behövde jag en dag för att få gråta ut och ta hand om mig själv sen va jag glad.
Jag har redan gråtit en hel dag. Jag är inne på vecka 3 och det känns inget lättare.

Jag drar slutsattsen att ett brustet hjärta är något att prata om.