tibonnanj

Hundgalen igen. Med varje liten sak jag gör tänker jag "tänk om jag hade en hund nu". Och det är så långt kvar. Jag tänker ena stunden att jag ska köpa en hund så fort jag fått jobb ( men jag har ju en motståndig mamma)....Det här går ju inte. Att hon ska vara så jobbig på den här saken. Jag behöver få ett jobb, vilket kan ta ett år eller ännu längre och sen jobba iaf ett år och spara pengar och sen flytta och sen spara ett tag igen och sen hund... 3-4år Fy f*n. Och om jag inte får ett jobb som florist så behöver jag utbilda mig till det och det tar minst ett år... så 3-6år kan vi avrunda till.

Det känns nästan värt att ta ett jobb på mcdonalds eller något annat, där vem som helst kan få jobb, bara för att nå min dröm fortare. Även om jag kommer vantrivas och gråta mig till söms. Vad ska jag göra?

Vist det finns många fler blomsteraffärer... Men just nu är jag väldigt negaitiv och tror inte att någon av dem vill hjälpa till att minska arbetslösheten och anställa någon som inte har utbildning...Snobbar.

Jag vill vara lycklig. Jag vill ha en mening. just nu är jag värdelös. En utbildad bagare som avskyr att vakna tidigt på morgonen och vara den enda vakna själen på långt håll och som dessutom vill bli florist. Drömmar drömmar drömmar.

Kommer jag någonsin bli nöjd. GUD vad deprimerad jag har gjort mig själv på en minut.